1831 C 13 June [O.S. 1 June] 1894) was a Russian realist painter famous for his works on historical and religious motifs. Nikolai Ge was born in Voronezh to a Russian noble family of French origin. His grandfather emigrated to Russia in the 18th century. His parents died when he was still a child, so Nikolai was raised by his serf nurse. He graduated from the First Kiev Gymnasium and studied at the physics-mathematics department of Kiev University and Saint Petersburg University. In 1850 he gave up his career in science and entered the Imperial Academy of Arts in Saint Petersburg. He studied in academy under the historical painter Pyotr Basin until 1857. He graduated from the academy in 1857 with a gold medal for his painting The Witch of Endor Calling Up the Spirit of the Prophet Samuel. According to Ge himself, during that period he was strongly influenced by Karl Brullov. His gold medal provided him a scholarship for studying abroad . He visited Germany, Switzerland, France and in 1860 settled in Italy. In Rome he met Alexander Andreyevich Ivanov who strongly influenced Ge. In 1861 Ge painted The Last Supper; in 1863 he took the painting with him to Saint Petersburg. Ge found his own interpretation of the classical subject ?? he emphasized the motif of discord among those who had formerly shared the same views. The painting (bought by Tsar Alexander II of Russia) made so strong impression that Ge was made a professor of Imperial Academy of Arts. In 1864 he returned to Florence where he became a friend of a major Russian pro-Western writer and thinker Alexander Herzen and painted his portrait. The same year he also painted Messengers of the Resurrection and the first version of the Christ on the Mount of Olives.  Related Paintings of Nikolai Ge :. | Alexander Herzen | Peter the Great Interrogating the Tsarevich Alexei Petrovich at Peterhof, | Head of Jesus. Preparation for The Crucifixion. | The Last Supper | Carrara |
Related Artists:
FETI, Domenico
Italian Baroque Era Painter, ca.1589-1624
William Strutt
English Painter, ca.1825-1915 was an English artist. Strutt was born in Teignmouth, Devon, England, and came from a family of artists, his grandfather, Joseph Strutt, was a well-known author and artist, his father, William Thomas Strutt, was a good miniature painter. William Strutt enjoyed a student life in Paris, France, and England, studying figurative and history painting. In response to a near-breakdown and problems with his eyes, Strutt decided to visit Australia, arriving 5 July 1850 on the Culloden, where he then married. In Melbourne, Strutt found employment as an illustrator on the short-lived Illustrated Australian Magazine, published by Thomas Ham, as there was little demand for the figurative and history paintings for which he was trained. Some of his designs did, however, lead to commissions, including a design for a new postage stamp, and an Anti-Transportation League card. Despite the lack of interest for major history paintings in Melbourne, Strutt continued to sketch suitable subjects, including the "Black Thursday" bushfires, which swept over the colony on 6 February 1851. It was from these sketches that Strutt composed one of his most notable paintings some 10 years later, Black Thursday, February 6th. 1851, 1864, which depicted animals and men fleeing from the fire. In February 1852, Strutt joined the growing tide of men travelling to the gold-fields surrounding Ballarat, Victoria. Despite working in the gold fields for eighteen months he found little success. He returned to Melbourne in mid-1853 and became actively involved in the city's cultural scene, undertaking a number of portrait commissions and joining the Victorian Society of Fine Arts as a founding member. William Strutt, Portrait of John Pascoe Fawkner, founder of Melbourne, 1856: oil on canvas; 61.3 x 51.2 cm. National Library of Australia.Strutt's interest in depicting the notable events of the colony was piqued by the events surrounding the Victorian Exploring Expedition led by Burke and Wills in 1860-61. He made several studies of their preparations at Royal Park, Melbourne, and followed the expedition to its first camp at Essendon, Victoria. Strutt also collected first-hand accounts from the rescue party and from John King,
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.